lördag 28 februari 2015

Två månader med bloggen

När vi startade bloggen den 1 januari 2015 kunde vi inte drömma om att få sådan otrolig respons. Sedan starten har över 50 000 besök registrerats.

Vår mest lästa artikel om amerikanska arméförband vid ryska gränsen har haft nästan 3500 besök. Den näst mest besökta om privata militära företag har haft över 2800 besök.

Försvarstwittrartoppen har nu 37 deltagare som alla har fler än 1000 följare. Sidan har haft fler än 2500 besök. Många har känt sig triggade att komma med på listan vilket är positivt. Tillsammans blir vi klokare. Ju fler som diskuterar desto mer objektiv blir diskussionen i sista änden. En del blir dock aldrig riktigt nöjda...




Journalistan uppdateras löpande. Och inte för att vi på något sätt vill ta äran för det så har det blivit mycket bättre i svensk media. Ryska statliga "nyhetsbyråer" som RT, TASS, Ria Novosti och Sputnik citeras inte lika ofta och om det sker så ser vi oftare och oftare tillägget "statsägda" eller "statskontrollerade". Svensk nyhetsförmedling från Ukraina och Ryssland har blivit mer neutral och mer källkritisk. Men alla som är engagerade måste fortsatta att granska granskarna för det förekommer fortfarande en del avarter.



Många talar fortfarande om vår rapportering från Folk och försvar. Vi var nog den enda aktören som faktiskt fick ställa två frågor under seminariet - varav en till ÖB om en av våra hjärtefrågor, Host Nation Support.



HNS var också på tapeten när vi skrev ett blogginlägg om svensk-finsk ubåtsjakt tillsammans med bloggaren och twittraren Klart Skepp samt den finska bloggaren och twittraren Corporal Frisk. Detta visade sig vara framsynt och helt rätt i tiden så det strax därefter genomfördes ett seminarium i Folk och försvars regi om det svensk-finska militära samarbetet.

Den gångna veckan har vi prövat greppet med gästskribenter vilket fallit mycket väl ut. Professor Bo Theutenberg inledde med utrdrag ur hans dagböcker från UD, därefter chefen för CATS Lars Nicander och slutligen RO/Övlt Fredrik Konnander från MSB. Gemensamt för inläggen var det politiska eller strategiska perspektivet på informationsarenan. Väl tajmat igen eftersom det på FHS genomfördes seminarium om rysk psyops under samma vecka, med bl a nyss nämnde Konnander.

Nu kommer inom kort en ny permanent sida som kort och gott heter Försvarspolitik. Vi hade en tanke på en lista liknande Försvarstwittrartoppen och Journalistan men vi insåg att det blev missvisande. Istället har vi valt att presentera försvarsministern, försvarsutskottets ledamöter, försvarsberedningens funktion, krigsdelegationen, den nationella säkerhetsstrategin, delar av utrikespolitiken och de berörda departementen och inte minst det kommande försvarspolitiska inriktningsbeslutet och den föregående propositionen.

Efter det kommer som tidigare utlovat artikelserien om totalförsvaret där vi också mer ingående kommer att presentera de myndigheter som har uppgifter i totalförsvaret.

Ett stort, stort tack till alla som besökt oss, delar artiklar, läst våra tweets och retweetat dem. Nu ser vi fram emot en intensiv period fram till FB15 där så många som möjligt är med och uttrycker sin åsikt om försvaret - helst helt befriat från påverkan från ryska troll.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar

Användning av informationsarenan för att uppnå en stats mål och syften är en väl prövad och effektiv metod som har använts under lång tid. Det ryska agerandet i konflikten i Ukraina visar tydligt på moderna användning av information som maktmedel där bilden av kriget är avgörande för att nå framgång.

Den ryska invasionen av Krim doldes effektivt av en dimma av falsk och vilseledande information, både från rysk statsledning och i rysk media, för att skapa osäkerhet och villrådighet för att sedan kunna ställa både Ukraina och det väst inför fullbordat faktum. Den ryska inblandningen i striderna i östra Ukraina och de medföljande påverkanskampanjerna i både traditionell och social media har effektivt flyttat fokus från den illegala annekteringen av Krim till ett oklart och till del svårförståeligt spel i östra Ukraina.
Det ryska agerandet i Ukraina har av vissa kallats för hybridkrigföring eller icke-linjär krigföring men handlar ytterst om en effektiv samordning av en stats maktmedel för att uppnå sina mål och syften. Informationsmaktmedlet spelar här en avgörande roll.
Informationsarenan kännetecknas av ett stort antal offentliga, privata och enskilda aktörer med skilda intressen som verkar bl.a. för att informera och påverka individer, beslut och opinioner. Teknikutvecklingen och sociala medier har gett den enskilda individen möjlighet att verka som en effektiv opinionsbildare. Hastigheten i informationsspridningen är mycket snabb vilket ställer nya och höga krav på både media och informationskonsumenten.
Informationsarenan är också under kontinuerlig förändring vilket ställer nya krav på psykologisk försvarsförmåga.
Psykologiskt försvar har, sedan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) skapades 2009, bedrivits i annan form än som den gjordes under den tid Styrelsen för psykologiskt försvar fanns. Eftersom vår omvärld har förändrats har det funnits ett behov av att även förändra psykologiskt försvar. Behovet av stora trögrörliga mobiliseringsorganisationer har försvunnit och ersatts av ett behov av snabba och kontinuerligt verkande psykologiska försvarsförmågor.
På informationsarenan råder ett permanent konflikttillstånd vilket för psykologiskt försvar innebär att verksamheten behöver bedrivas kontinuerligt. Detta ställer bl.a. krav på att ständigt följa utländsk informationsverksamhet som kan riktas mot Sverige i syfte att påverka svenskt beslutsfattande och opinionsutveckling.
För att bedriva psykologiskt försvar mot främmande makts påverkanskampanjer krävs förmåga att identifiera, förstå och möta dessa. Tvärsektoriella konsekvensanalyser som belyser målen för Sveriges säkerhet måste stå i centrum för verksamheten.  
MSB verksamhet inom psykologiskt försvar riktas mot perspektiven identifiera, förstå och möta.
Identifiera
Identifiera-perspektivet innebär åtgärder för att säkerställa informationsförsörjning för att tidigt kunna detektera påverkanskampanjer mot Sverige
Vi kan konstatera att verksamheter för att identifiera påverkanskampanjer riktade mot Sverige eller svenska intressen kommer att beröra ett flertal samhällssektorer. Ingen enskild aktör kommer att kunna sitta på den fullständiga bilden. Detta kommer ställa krav på en samordnad och ömsesidig informationsförsörjning mellan olika aktörer inkl. offentlig och privat sektor
En antagonists påverkanskampanjer kan komma att ställa krav på utveckling av underrättelseförmågor för att även identifiera dolda påverkanskampanjer där en antagonist använder sig av förnekbara åtgärder för att påverka svensk opinion och beslutsfattande. 
Förstå
Förstå-perspektivet är den process där påverkansanalys genomförs för att bedöma om, hur och varför påverkanskampanjer är riktade mot Sverige eller svenska intressen. Påverkansanalys skapar förståelse för hur information används som enskilt maktmedel eller som en integrerad del av andra maktmedel för att påverka beslutsfattande och opinion.
Påverkansanalys sker idag integrerat med MSB operativa uppdrag och fokuserar på att identifiera konsekvenser för Sverige, våra intressen och målen för Sveriges säkerhet
Eftersom information som maktmedel används kontinuerligt för att påverka målgrupper måste även påverkansanalys genomföras kontinuerligt för att tidigt kunna förstå konsekvenser för Sveriges säkerhet och möjliggöra ett snabbt och effektivt mötande med korrekt information
Möta
Grunden för att möta påverkanskampanjer ligger i den enskilde individens förmåga att navigera i informationssamhället och att själv kunna identifiera sann, missvisande och falsk information. Denna förmåga måste skapas i unga år och kontinuerligt utvecklas bl.a. med stöd av det svenska utbildningssystemet. Ett sunt källkritiskt tänkande mot all information är det psykologiska försvarets första försvarslinje.
Självfallet har även myndigheter ett ansvar i att motverka vilseledande eller falsk information. Ur MSB perspektiv sker det när målen för Sveriges säkerhet är hotade.
För att effektivt möta och motverka påverkanskampanjer måste kommunikation ske tidigt. Det är av vikt att snabbt sända koordinerade budskap med korrekt information. Vilseledande och oriktig information får inte så oemotsagd. Detta måste ske inom ramen för samverkan mellan olika aktörers kommunikativa funktioner.
I möta-perspektivet ligger även åtgärder som möjliggör en självständig och granskande media som har förmågan att förmedla saklig och korrekt information oavsett omvärldsläge. MSB stöd till detta ligger inom området medieberedskap och samverkansforumet Mediernas beredskapsråd.
Det finns vid MSB en grundlagd förmåga att bedriva ett modernt strategiskt psykologiskt försvar men som alla verksamheter måste även denna utvecklas för att kunna möta de krav en föränderlig omvärld ställer i en osäker tid.
Fredrik Konnander
MSB
 
 
 
 

onsdag 25 februari 2015

Psykologiskt försvar och skydd mot påverkansoperationer – nygamla utmaningar?

Dagens gästskribent sysslade med informationsoperationer långt innan någon annan svensk visste att det hette så. Han var sekreterare i regeringens arbetsgrupp för informationsoperationer redan 1997, en befattning han innehade till 2002. Idag är han chef för CATS, Center for Asymmetric Studie på Försvarshögskolan. Han är också medlem i Institute of Strategic Studies (IISS) i London samt ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin.

 

Först lite historik

Under större delen av det kalla kriget brukade man tala om att vi hade fyra totalförsvarsgrenar – det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret samt det psykologiska försvaret.  (Under 1950-talet nämndes också den civila säkerhetstjänsten som en femte totalförsvarsgren.) Dessa verksamheter hade sig till kopplade fredstida myndigheter och där Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) var den som förvaltade och utvecklade det psykologiska försvaret med ett litet kansli på ca tio personer.
Uppgifterna i fredstid kan enklast beskrivas som att:
  • Planera för övningar av sin krigsorganisation på ca 700 personer (opinionsanalytiker, chefredaktörer, beteendevetare, marknadskommunikatörer m m).
  • Initiera forskning och studier kring kommunikationen och medias roll vid olika samhällskritiska händelseförlopp med uppdrag till olika universitet - t ex Tjernobylutsläppen eller hur information och bilder manipulerades spreds till media under Irak-kriget 2003.
  • Uppmärksamma regeringen på händelser av vikt för det psykologiska försvaret och motståndsviljan och tilltron till säkerhetspolitiken.
SPF:s krigsorganisation och studieverksamhet upphörde kring 2003 och myndigheten avvecklades slutligen i samband med att MSB bildades 2008.
Det kan här tilläggas att det även fanns en icke obetydlig militär psykförsvarsorganisation inom Försvarsmakten och med infoplutoner på de olika milona sammanhållna av Fst/Info. Denna försvann dock på 90-talet när försvarsplaneringen tonades ned till förmån för internationella insatser. Samverkan mellan de militära och civila delarna fungerade i allmänhet mycket väl vid de gemensamma totalförsvarsövningarna.
Den enda systematiska studieverksamhet som sedan bedrevs kring dessa frågor 2003-2012 skedde på uppdrag av Försvarsmakten inom ramen för Informationsoperationer vid Försvarsskolan och dess Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier (CATS).  Försvarsmakten valde dock att inte gå vidare med dessa studier efter 2012 trots att relevansen för försvarsplaneringen då redan blivit uppenbar.

Vad behövs idag?

Med den mycket snabba utvecklingen av informationskomponenten inom ramen för asymmetrisk krigföring (inklusive hybrid- eller 6G-krigföring) ser man att två av de tre uppgifterna för SPF ovan behöver på nytt synliggöras och ges organisatoriska förutsättningar. Därför var det glädjande att MSB i höstas tog över stafettpinnen på detta område och anställde den enskilt kunnigaste personen i Sverige, Fredrik Konnander (RO/Övlt), som ansvarat för dessa frågor vid FHS/CATS för att utveckla förmågan inom krisberedskapssystemet och det civila försvaret. Det är ju i fred och innan krig och örlog utbryter man behöver nyttja dessa kunskaper. Som Fredrik Konnander beskrev vid sid framträdande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen (http://www.folkochforsvar.se/rikskonferensen/rk15-tis-1540-1645.html) så handlar det om skapa en process med tre faser – identifiera, förstå och möta.
Att identifiera en påverkansåtgärd är knepigt, då alla dumheter som skrivs inte är desinformation – det måste finnas ett syfte och i det här fallet från främmande makt. Här måste det till ökad mediekompetens inom underrättelsesystemet för att samverkan med MSB som ”processägare” ska fungera.
Att förstå handlar om att sedan sätta in den upptäckta påverkansåtgärden i en kontext och försöka förklara varför den kommer vid en viss tidpunkt och i vilket syfte. Är det t ex korrelerat till en viktig politisk beslutsprocess så kanske regeringen bör uppmärksammas.
Att möta är kanske den svåraste utmaningen då detta inte primärt är en statlig uppgift utan något för medierna själva att hantera med t ex ökad källkritik baserad på den metodik som MSB tar fram. En konkret åtgärd här vore mer fortbildningskurser kring detta vid FoJo som är mediernas och journalistförbundets kurscentrum i Kalmar.
Den asymmetriska karaktären i dagens påverkanskampanjer bottnar till största delen i den ”Akilleshäl” som västliga medias – och framför allt Public Service – opartiskhetskrav utgör. Förenklat uttryckt, om i en grupp på 100 individer tycker samma sak så är det inga problem för media att rapportera detta rakt upp och ner. Men om det är en person som har en avvikande uppfattning så är det krav på att denna uppfattning också måste speglas och då blir intrycket att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Med andra ord, en enda person kan då uppnå 49 procents inflytande.
Vi på Försvarshögskolan och CATS kommer genom nyrekrytering även fortsättningsvis att upprätthålla rollen som kompetenstorn för policyrelevanta studier på detta område i nära samverkan med MSB.
Nättroll, informationsstyrning, långsiktig individ- och aktörspåverkan exempel på komponenter i de påverkansoperationer vi ser utvecklas och där det krävs en kontinuerlig analys av kopplingen till vår egen säkerhetspolitiska handlingsfrihet och beslutsförmåga. Utmaningar saknas icke!


Lars Nicander
Chef Centrum för Asymmetriska hot- och TerrorismStudier (CATS), Försvarshögskolan

 

tisdag 24 februari 2015

Amerikanska arméförband några hundra meter från ryska gränsen


Vi är helt medvetna om att rubriken är på kvällstidningsnivå. Men vi anser ändå att det är viktigt för var och en, särskilt svenska politiker och journalister, att förstå på vilken nivå spänningen mellan Ryssland och Väst nu befinner sig.

Börja med att ta en titt på kartan. Bilden ovan är från en video (se nedan) från förberedelserna inför dagens nationaldagsfirande i Estland. Man valde att fira den i Narva som ligger några hundra meter från den ryska gränsen.


Avståndet mellan Narva och St Petersburg är 100 km. Det är som Stockholm-Eskilstuna...

Den 5 september 2014 fördes en estnisk säkerhetspolis, Eston Kohver, bort av ryska FSB. Det gjordes inne på estniskt territorium. Det senaste som rapporterats i ärendet är att han kvarstår i rysk fångenskap åtminstone till april.

Detta tillsammans med en rad kvalificerade informationsoperationer under 2014 som fortsatt under året gör att Estland, tillsammans med andra länder med rätta känner sig hotade av sin aggressiva granne.

Martin Hurt är estnisk försvarsexpert. Han arbetade på den svenska Försvarsmaktens högkvarter åren 1995-1998. Igår uttalade han sin djupa oro för att de upprepade beredskapsövningar som genomförs nära de baltiska ländernas gräns mot Ryssland, skall leda till ett överraskningsanfall.

Videon visar även holländska CV90.



Finns det nu någon som tvivlar på att NATO kommer till hjälp om man behöver den?

Läs även Estlands-sonen Fredrik Antonssons inlägg om dagens firande av självständighet.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

måndag 23 februari 2015

Gästskribent - Professor Bo Theutenberg




Aktiva "försvarstwittrare" har inte kunnat undgå de initierade och välformulerade tweets som professor Bo Theutenberg bidragit med i den ständigt pågående #säkpol-debatten. Idag agerar han gästskribent på Reservofficers blog.

Ett ”så machiavelliskt fräckt dubbelspel” att det nästan "förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!


Så betecknar UD:s tidigare Folkrättsakkunnige professor BO J THEUTENBERG den
socialdemokratiska ”dubbelpolitiken” och det dolda samarbetet med NATO under det Kalla kriget i
sin nyutkomna VOLYM 2 av DAGBOK FRÅN UD – med underrubriken  – NEUTRALITETEN - NATO; I KOMMUNISMENS MOSKVA – KGB (ISBN 9789198079029).

Theutenberg var inte bara UD:s Folkrättssakkunnige utan även ÖB:s folkrättslige rådgivare med över 25 års tjänst i såväl Flygvapnets incidentberedskap som på Försvarsstabens Operationsledning, Sektion 2, som på den tiden även hade hand underrättelsefrågorna. 

I boken berättar han även om den påtagliga infiltration som ägde rum från underrättelsetjänsterna KGB:s  och CIA:s sida. Vilken roll spelade Olof Palme i allt detta?

Utdrag ur dagbok - volym 2:

I början på 1950-talet hade nämligen statsminister Tage Erlander, understödd av
försvarsministrarna Torsten Nilsson och Sven Andersson, hemligen börjat inrikta Sverige och
svensk försvarsindustri på samarbete med USA och andra Atlantpakts-länder, den grupp som
senare gick under beteckningen NATO (North Atlantic Treaty Organisation). Alltså en helt
sensationell sak – om den hade blivit känd – vill säga. Här kommer vi in på det andra stora
paradigmskiftet i svensk försvars-och säkerhetspolitik, nämligen Sveriges nära anknytning till
NATO. Som ytterligare ”triggade” hemlighetsmakeriet och dubbelspelet.

Atlantpakten/NATO hade bildats den 4 april 1949. Det amerikansk-svenska samarbetet var
nödvändigt för att bygga upp en effektiv svensk krigsmakt/ försvarsmakt som kunde inge
respekt för den neutralitetspolitik som Sverige trots allt bestämde sig för efter det att
förhandlingarna mellan Sverige, Norge och Danmark om ett ”neutralt” nordiskt
försvarsförbund hade brutit samman 1949. Finland hade redan 1948 låsts upp på den
sovjetiska sidan genom den s k VSB-pakten, en för Sveriges säkerhet ”direkt farlig sak”.

Men istället för militärt samarbete med Sverige valde Norge och Danmark istället att 1949
säkerhetspolitiskt inlemmas i Atlantpakten/ NATO, alltså lämnande Sverige som en ”neutral
ö” på den Skandinaviska halvön med det perenna problemet att dels utforma ett adekvat
neutralitetsförsvar dels ett effektivt invasionsförsvar. Det svenska valet att stå utanför
Atlantpakten/NATO är, enligt min mening, det största misstaget i svensk efterkrigshistoria.
Och som ännu 65 år senare dominerar Sveriges försvarsdebatt.

Ett stort misstag, eftersom valet att stå utanför den skyddande militärpakten Atlantpakten/
NATO de facto lämnade Sverige totalt militärt oskyddat vid ett sovjetiskt angrepp. Den
svenska försvarsmakten kunde aldrig dimensioneras upp till nivån att på egen hand motstå ett
angrepp eller en invasion. Ett massivt angrepp på Sverige kunde aldrig någonsin den svenska
försvarsmakten klara av.

I praktiken löste Socialdemokratin detta dilemma genom ett ”magnifikt dubbelspel”, ett
”både-och”! Sverige var både ”neutralt och paktanslutet”. Ett ”så machiavelliskt fräckt
dubbelspel” att det nästan ”förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!

Spindeln i det hemliga socialdemokratiska spionnätet ”Grupp B”/IB inne i självaste
Försvarsstaben var alltså Birger Elmér. Men än intressantare är faktiskt att parallellt med
Elmér fanns på underrättelsesidan i Försvarsstaben Olof Palme, som den 24 juli 1953
förordnades till förste byråsekreterare vid Försvarsstabens underrättelseavdelning.

Det var främst p g a Erlanders närmande till USA/NATO i tekniska och andra hänseenden vid
1950-talets början som överhuvud ”Grupp B”/IB hade tillkommit. Och där redan 1955
NATO:s Europachef hade utsetts till USA:s kontaktman med Sveriges överbefälhavare. Det
är vid 1950-talets början som Palme engageras hos Erlander. Alltså i en påtagligt positiv
”USA/ NATO- atmosfär”, vilken 1963 eskalerat till Sveriges kompakta inlemmande
i NATO:s krigsorganisation . Palme har också känt till det hemliga militära samarbete Sverige
drev med USA/NATO alltsedan början på 1950-talet, vilket mentorn Tage Erlander själv var
upphovsmannen till och som måste ha legat honom varmt om hjärtat.

Till detta kom Birger Elmérs/IB:s nära kontakter med den amerikanska underrättelsetjänsten
CIA, vilka – som jag förstått – Olof Palme var underkunnig om. Och inte hade något emot!
Tvärtom!

Egentligen, skulle man kunna sammanfatta, var Palme ”mer en CIA-man”! Absolut inte en
”KGB-man”, vilket han p g a sin de facto genomförda politik ofta beskyllts för. Vilken politik
starkt lutade till Sovjets och t o m till den internationella kommunismens fördel (Vietnam,
Cuba, marxistiska befrielserörelser i södra Afrika mm), men där IB gick till sitt yttersta för
bekämpa och nedgöra den inhemska svenska kommunismen. I denna slutsats ligger den
”oerhörda paradoxen” dels gällande personen Olof Palme dels gällande hela den svenska
efterkrigstidens utrikes- och säkerhetspolitik dels också gällande den svenska inrikespolitiken.
”Man ville ett men gjorde något totalt annat”! Hur går detta ihop? Går det överhuvud taget
ihop? Ett gigantiskt machiavelliskt dubbelspel? En balans på knivseggen! Som till slut gick
överstyr den där kalla februarikvällen, den 28 februari 1986, på Sveavägen? Någon fann till
slut ”dubbelspelet” alltför grovt och gigantiskt? Och satte stopp för det? Detta var vad som
slog mig när jag på radion hörde om mordet morgonen därpå, nu för 28 år sedan.

----
I kapitel 37 drar Theutenberg ett ”slutstreck” för den ännu pågående ubåtsdebatten. Var det
Sovjetunionen eller Väst/NATO som kränkte svenska vatten1981 och 1982? Efter ingående
och detaljerad redogörelse för tidigare ej kända fakta fastslår Theutenberg att Sverige hade
100 %-iga bevis att det var sovjetiska ubåtar – inte Väst eller NATO. Den pågående debatten
skulle därmed kunna avslutas. I detta sammanhang måste man också beakta den tidens
påtagliga infiltrations- och desinformationsaktiviter från Sovjetunionens/KGB:s sida, säger
Theutenberg.

måndag 16 februari 2015

För Sverige i tiden - del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.

Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast - närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap "hjälpte" KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia - den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt - är medlemmar i NATO - utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan - vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i - så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas - struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för "satsningar" om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var  i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan - än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten "kräver" fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma - vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord - "vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.". I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare ("tillsammans blir vi klokare"), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:


 


För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

måndag 9 februari 2015

För Sverige i tiden - del 1

Sverige står nu inför den största säkerhetspolitiska utmaningen på 80 år. Det är svårt att förstå varför så många svenska politiker, och för all del journalister, just nu tänker och talar på ett så djupt historielöst sätt.

Vi skall nedan försöka redogöra för några händelser som är av särskild vikt när man som politiker vill förstå dagens säkerhetspolitiska situation.

När första världskriget bröt ut 1914 var Gustaf V kung över Sverige. Hans valspråk löd Med folket för fosterlandet. På den tiden existerade inte Sovjetunionen, det fanns inga kommunistiska stater alls men det hade ingen större betydelse för den svenska aversionen mot det ryska grannlandet. Sverige och Ryssland har krigat av och till sedan Gustav Vasa. När Hitler slöt den baksluga pakten med Stalin den 23 augusti 1939 var det en och annan historiker som förskräckt betraktade den svenska allianslösheten som en vandring längs knivens egg.

Så sent om lite drygt hundra år tidigare hade Sverige utkämpat Finska kriget mot en allians bestående av Ryssland, Frankrike och Danmark m fl. Sverige hade klokt nog allierat sig med Storbritannien.  Som alla vet förlorade Sverige Finland i detta krig men utan alliansen med britterna hade vi mycket väl kunnat förlora stora delar av Sverige till Ryssland med tanke på hur kriget utvecklade sig och hur trupperna stod vid stilleståndet i Frostkåge. Royal Navy utgjorde en viktig faktor då Tsar Alexander tog beslut om att acceptera villkoren i Fredrikshamn den 17 september 1809.

”Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena”


Men allra viktigast är slutsatsen som Finland måste dra. Att ha en svag "allierad" med en svag ledning mot en stor och stark fiende som dessutom ingår i en stor och stark allians är inget bra utgångsläge. Efter freden i Fredrikshamn blev Finland sig aldrig mer likt. Det var nu de facto en del av Ryssland, något som kom att prägla den finska säkerhetspolitiska miljön i nästan 200 år fram till 1991 med undantag av kortare perioder under andra världskriget. Inget sagt om att livet under den svenska överhögheten var ett underbart tillstånd.

Även om finnar (och svenskar samt tyskar) dog för Finlands sak under 40-talet så slutade trots allt Finlands granne som en segrarmakt efter freden 1945 vilket satte minst lika stark prägel på det finska samhället som under tiden som storfurstendöme. Under mellankrigstiden härjades Finland av motsättningar mellan röda och vita och den Sovjetiska påverkan (på de röda) var en destabiliserande faktor.

Efter andra världskriget blev Gustav VI Adolf kung i Sverige och tog sig valspråket Plikten framför allt. Detta valspråk kan tjäna som fond till den säkerhetspolitik som Sverige drev under hotet av en invasion från öster. Vi vet idag att Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade detaljerade invasionsplaner för Sverige, inte bara för taktiska eller operativa bruk utan för att inlemma Sverige i Östblocket så väl politiskt som kulturellt. Detta var väl etablerat efter kriserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Sverige såg sig med rätta som ett land med en mycket stark krigsmakt vilket var den yttersta garanten för fred och frihet. Utan den hade vi inte kunnat föra någon säkerhetspolitik värd namnet. Men den politiska klassen vägrade att ens prata om en anslutning till en allians. Skälen till detta är ännu idag inte otvetydigt vederlagda. Mycket klarnar när man läst Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” och vem som helst har kunnat räkna ut att Sverige i praktiken inte var alliansfria under några längre perioder av det Kalla kriget. Många vill också se Olof Palmes liv, gärning och död som ett offer för vår skenbara alliansfrihet.

När vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf blev kung 1973 tog han valspråket För Sverige i tiden. Syftet var att slå an en ton av modernisering och framåtblickande vilket säkert var naturligt efter industrialisering, rymdålder och svensk tillväxtexplosion. Under 1970-talet var Sverige ledande i världen på rad tekniska områden men hade också en egen kulturexport. Initialt mest ”den svenska synden” men ABBA, Björn Borg och Ingemar Bergman var världsstjärnor som mätte sig med sina motsvarigheter i England, USA och resten av världen.

Samtidigt hade Sovjetunionen börjat inse att de alltid skulle vara näst bäst på teknik. De förlorade rymdkapplöpningen och deras exportvaror var inte gångbara annat än inom WP. De var inte alls lika duktiga som USA och Israel på underrättelsetjänst särskilt när tekniken gjorde sitt intåg även inom detta område. Dessutom hade deras officerare en tradition av att studera Sun Tzu snarare än Fredrik den Store, Moltke eller Clausewitz.

De tog då ett beslut som visade sig vara synnerligen klokt. De valde att släppa mycket av det traditionella spioneriet till förmån för påverkan och subversion. Just det året som Tjabo blev kung så hade USA utvecklat nästa generation ”Surface-to-surface guided missile”, nämligen Pershing II. När USA 1975 fick klart för sig att man tappat det strategiska överläget över WP i Europa efter att Sovjet introducerad SS-20 började en tio-årig kapplöpning där alla medel var tillåtna. Båda sidor excellerade i desinformation och vilseledning och båda sidor försökte dölja sina egentliga avsikter.

I början av 80-talet hade Sovjet förstått att USA var på god väg att fullfölja sitt beslut att gruppera Pershing II i Västtyskland satte de igång och placera ut SS-20 i hundratal. När det gick upp för dem att detta inte påverkade USA:s beslut (varför skulle det?) och de därmed också förstört alla vidare diplomatiska möjligheter så återstod endast subversion och desinformation.

Under den första halvan av 1980-talet började KGB-agenter att infiltrera den västtyska fredsrörelsen. Man försåg dem med kunskap och pengar utan att någon förstod var resurserna kom ifrån. Framåt 1985 lyckades rörelsen (med KGB:s hjälp) att mobilisera 300 000 demonstranter i tio tyska storstäder. Den största demonstrationen genomfördes i Heilbronn där avskjutningsplatserna fanns, hela 30 000 personer samlades där.  Även i England och Italien demonstrerades det. Men trots att demonstrationerna var riktade mot båda blocken så fanns det inte ett spår av demonstrationer i Sovjetunionen eller i något annat WP-land. I samband med demonstrationerna kan man misstänka att KGB också tänkte försöka genomföra sabotage. Flera bomber exploderade i Tyskland i samband med protesterna. Detta lyckades dock inte.

Efter detta (samt en del andra händelser av liknande karaktär) insåg KGB att detta var framtidens melodi. Genom att indirekt påverka grupper av människor i de länder som de avsåg att besegra så skulle inte ett skott behöva avlossas och inte ens ett tal behöva hållas. Människor som på olika sätt kunde påverka makten, var en del av makten eller kunde destabilisera samhället så att det kunde förändras i en riktning som var gynnsam för Sovjet ringades in och identifierades. I det här läget insåg alltså KGB att det var fullkomligt ovidkommande om dessa grupper sympatiserade med sovjetkommunismen. Bara de direkt eller indirekt kunde bidra till att öka Sovjetunionens makt över landet i fråga så var allting frid och fröjd.

Under hela Kalla kriget identifierade Sovjet också länder utanför WP-sfären som redan var instabila och som av olika skäl inte hade något till övers för USA, Israel eller Västeuropa. Sådana länder var t.ex. Egypten, Syrien, Irak, Libyen, Sudan, Chile, Uganda, Nicaragua, Mocambique och Angola. Dessa länder fick ekonomiskt bistånd, köpa vapen billigt, tekniköverföring och politisk rådgivning. Ofta blev ledarna i dessa länder oändligt rika och mäktiga t ex. Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Hafez Al-Assad.

När WP och Sovjetunionen kollapsade 1989-91 så var det inte på något sätt så att KGB tappade bort dessa strategier. Det enda som hände var att pengarna tog slut. Övertygelsen om att idéerna var mycket användbara var orubbad.

Vladimir Putin var vid Kalla krigets slut rådgivare till Leningrads borgmästare. 1991 bytte staden namn till St. Petersburg. Vid den tidpunkten hade han arbetat totalt 16 år i KGB. Han slutade officiellt med graden överstelöjtnant den 29 augusti 1991. Därefter följde en inte helt spikrak politisk karriär i St. Petersburgs politiska liv och därefter i Moskvas spindoctor-värld från 1996.

Men den 25 juli 1998 utnämndes Putin till chef för FSB. FSB är som bekant arvtagaren till KGB:s andra direktorat – alltså inrikes säkerhetstjänst. Denna position hade han fram till dess att han svors in som Rysslands president den 7 maj 2000. Men redan den 7 mars 2005 blev FSB direkt underställda presidenten – Vladimir Putin var återigen chef för den ryska säkerhetstjänsten. Och om någon undrar är det Putin som utser SVR:s högsta chef och denne rapporterar direkt till Putin (SVR = utrikes underrättelsetjänst). Som tidigare beskrivits ingår numera gamla FAPSI (signalunderrättelsetjänst och cyberkrigföring) i FSB och som alla vet vid det här laget så kontrolleras i stort sett alla nyhetsbyråer i Ryssland av staten.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Ryssland idag leds av en f.d. KGB-officer som har skaffat en rejäl erfarenhet av subversion och desinformation under 16 år på fältet för KGB. Hans huvudsakliga hemvist under den perioden var dessutom Östtyskland med uppgifter i Västtyskland. Därutöver har han lärt sig politik den hårda vägen, främst under en period när Ryssland aktivt närmade sig väst och hade nära kontakter med amerikanska aktörer som senare lett fram till det omfattande samarbetet med t.ex. PR-byrån Ketchum. Ketchum har haft t.ex. Delta Airlines, Kodak, IBM, HP, World Economic Forum, Philips och Roche som kunder. Denna byrå har arbetat aktivt men anonymt för att stärka en positiv bild av Putin och den ryska regeringen världen över med den ryska staten som kund.

När Carl XVI Gustaf tog valspråket För Sverige i tiden kanske han inte trodde att världsordningen skulle ändras så många gånger som den gjort. Under hans (pågående) regim blev Kalla kriget iskallt men tog sedan slut, fred utbröt inklusive strategisk timeout och nu har det ersatts av ett förkrigsstadium som kan bli ett nytt kallt krig men definitivt ett varmt krig - en storskalig väpnad konflikt i Europa.

Den här veckan avgörs Europas öde för decennier framöver. Och i allra värsta fall slutar ett misslyckande i en global katastrof i form av ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.

Del 2 av ”För Sverige i tiden” kommer att beröra vad Sverige kan och bör göra i det läge som nu uppstått givet den historiska kontexten ovan.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.